Tramporgel. Hålen mot fönstret. Pogo Pedagog. Blåstenciler (kan ni känna doften?).
70-talet var en oskyldig tid för oss som gick i låg- och mellanstadiet. Vi hade (nästan) aldrig hört talas om knark. Det värsta vi hade sett var någon i sexan som hade börjat smygsnusa lite. Moralpanik bröt ut när Dallas började sändas på TV. Filmcensuren levde gott på folks rädsla för vissa ord, bilder och idéer.
Under denna period gick alltså jag mina första år i skolan. Efter de första årens läs- och räkne-”boot camp” kom vi så in på lite mer hardcore schooling. Vi började läsa engelska, SO och religion till exempel. Det är nu det börjar bli intressant. Vi pumpades fulla med fakta. Vi fick betyg direkt (något som jag tycker är bra, förresten). Vi bedömdes efter hur bra vi kunde återge och minnas fakta (något som idag låter lite – för att sno från en känd elektronikkedja – puckat). Jag minns speciellt ett prov som vi hade:
Vi hade fått se ett Pogo Pedagog-bildband om Jesu liv och leverne. För att göra storyn lite mer intressant hade det kära Pogo Pedagog anlitat skådespelare som agerade på ljudbandet som ackomanjerade bildbandet.
Läs fortsättningen på Dr P.O egen blogg
foto: flickr, creative commons
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar